Ett massproducerande Hollywood tar min dyrbara tid.

Fel rubrik, egentligen. Eller fel tanke. Mitt upplägg baseras på att jag försöker skylla Hollywood för att mörda min tid när det egentligen är jag som individ som avgör vad jag vill lägga min tid på. Filmintresserad har jag varit hela mitt liv, men just nu känns det som att jag är nere i en svacka, och bara vill börja om. När ska jag få uppleva samma rysning som när jag såg Magnolia för första gången? När ska en actionrulle kunna mäta sig med Aliens, och när ska rysningen längs armarna återupplevas likt den gång jag såg Alien? Jag kommer aldrig att komma dit, för jag lägger för mycket tid på att jaga upplevelsen utan att tänka på vad det egentligen är jag är ute efter.

Någon sa att det är samma vatten som rinner utmed fjälltopparna, medan månen är ny, och det ligger lite i det. Det rinnande vattnet får vara en metafor för de filmer som hjärtlöst pumpas ut från de stora bolagen, och som naturligtvis genererar en massa pengar i biointäkter och dylikt, men inte lämnar något till eftervärlden. Månen är däremot ny, regelbundet. Lite för att representera de filmer som griper tag om det genuina för en film och därmed lämnar ett intryck, och kanske består för en kommande generation. Lika gammal, men ändå ny.

Det går inte skylla på annat än ren naivitet när man tror att ett anständigt högt betyg på IMDB betyder att även jag kommer att gilla filmen. Att bli genuint berörd känns främmande och mindre greppbart, och kanske är det så att filmerna värda att lägga tiden på rinner mellan de stenar som påstår sig ligga till grund får 2000-talets Hollywood.

Tiden är inne för att vandra tillbaka längs den stig jag en gång startade min vandring på. Vandringen som startade när film var spännande och kvalitativ, och även om den inte var speciellt kvalitativ lämnade den ändå ett intryck, då film inte sprutade fram med en löpande-band-teknik. Har precis bestämt mig för att fånga upp de äldre filmer jag missat, och de som står på kö just nu är French Connection och The Cincinati Kid. Efter det har jag tänkt återförenas med Deliverance, samt försöka bita tag i lite Ingmar Bergman.

Så, jag uppmanar mig själv och er i samma veva. Kvaliteten finns där ute i filmens gigantiska träsk. Det handlar bara om att sluta leta.