Barn i bilen, och John Travolta

Till granne har jag ett dagis, vilket innebär att flödet av bilar är relativt stort på morgon och eftermiddag då det är många som ska hämta och lämna. En sak jag noterat, och som skrämmer mig rejält, är det faktum att flera skiter i hur barnen sitter i bilen. Det är 2012 nu och vi är väldigt välinformerade om vad som kan hända om man inte sitter fastspänd, samt att säkerheten i bilarna blir allt bättre. Hur tänker föräldrarna? Jag skulle då aldrig kunna bära på mitt samvete att mitt barn miste livet enkom för att jag lät henne sitta icke fastspänd i framsätet. Jag plussar således på min lista över idioter.

Medan vi ändå är inne på det här med bil kan vi lika gärna beta av det här med rökning. Då jag är rökare själv är jag fullt införstådd med hur korkat det är att röka (på den punkten ligger jag redan med på listan över idioter), men att ta det steget längre och sitta och röka i bilen begriper jag mig inte på. Än en gång, det är 2012!? Verkar tydligen inte spela någon roll hur många rapporter det än kommer ut i ämnet om att man inte ska röka i närheten av barn, men trots det sitter idioterna med barn i baksätet och blossar på som de inte rökt på en månad. Utslagna tänder ser jag som ett lindrigt straff.

Två filmer avklarade också, vilka jag inte kommer gräva djupare i då det redan finns mängder av recensioner för den som önskar. Under gårdagen såg jag klart "Hesher", och jag kan väl säga att jag inte riktigt förstod tjusningen med den filmen, även om den var något skruvad och hade ett vettigt budskap. Ändå, tycker jag nog att ni ska ge filmen en chans.

Brian DePalmas gamla "Blow Out" åkte upp på duken här under gårdagskvällen. Travolta under sin storhetstid i en vad jag vill säga klassisk DePalma-film med spänning och intriger. Det är väl inte så att jag på något sätt kan sätta DePalma-filmer så fort jag ser en filmruta, men det är ändå något speciellt över hans rullar. Alice såg i vilket fall som helst inte klart filmen, så jag fick avnjuta den helt allena.

Nä, nu ska jag åka och tjata på bilhandlare. Fridens!

Lest we forget

3 juni - 1989

Vid den här tidpunkten var jag femton år, och tröttnat på att följa med mamma, pappa och Jhimmy ner till sommarstugan på västkusten vareviga helg. Då det rådde tvivel om att jag kunde ta hand om mig själv fullt ut fick jag spendera helgerna hos mina kusiner Maiene och Susanne, vilka vid denna tidpunkt bodde inne i Lidköping. I ett hus med några få lägenheter bodde de båda i varsin lägenhet dörr i dörr med varandra i husets översta våning. Ofta gick det hela ut på att jag gick till fritidsgården på fredagen, sov hos Susanne, för att sedan under lördagen spendera tiden med att hyra och kopiera filmer inne hos Maiene.

Vad som hände denna morgon har jag faktiskt inget minne av. Gissningsvis var det som vanligt att kusinerna och jag åt frukost i Maienes lägenhet innan det som stod på schemat för dagen tog vid. Trots tidig sommar, och vad jag kan minnas, anständigt väder drog vi oss mot Allvideo för att samla in dagens skörd av filmer som skulle kopieras. Allvideo var litet då. När man kom innanför dörren stod nyheterna direkt till vänster, och direkt till höger stod plockgodiset. Till höger om nyhetshyllan var disken där Håkan stod och ytterligare till höger om disken var det ett arkadspel uppställt. Tyvärr minns jag inte vilket spel som var monterat just vid denna tidpunkt, men då jag i princip bara spelade shoot'em up var det troligtvis något i den stilen. Oftast var det Maiene och jag som drog iväg för att hyra film, och så var det även denna gång. Maiene stod och bläddrade bland nyheterna och jag spelade när plötsligt Susanne flög in genom dörren. "Glenn är på sjukhuset och är illa däran. Vi måste åka nu!" Normalt sett skulle väl pulsen på vilken människa som helst stiga till max, men det gjorde det inte på mig. Visst uppstod en viss reaktion, men jag minns den inte som speciellt märkvärdig.

Glenn, min fyra år äldre storebror, fick en svårhanterlig form av astma när han var runt tio år gammal. Ingen vet vart den kom ifrån och ingen visste heller hur man skulle behandla den på bästa sätt. I flera år hade brorsans lungor punkterats efter kraftiga anfall, och jag kan inte med hjälp av fingrar och tår räkna upp de gånger mamma och pappa tvingats åka till akuten när Glenn knappt fick i sig ett uns av luft med egna krafter. Stora mängder mediciner och otaliga anfall medförde i detta fall att när Susanne ramlade innanför dörren på Allvideo var det som vilket anfall som helst. Inget konstigt. Glenn var sjuk och behövde hjälp, kanske kom han hem igen direkt eller så hamnade han i den respirator vilken han fått spenderat otaliga timmar i tidigare. Det var inget konstigt. Det var vardag.

Jag minns inte så mycket av själva resan från Allvideo till sjukhuset, och vad vi pratade om. Däremot minns jag hur vi parkerade precis utanför akutintaget och påbörjade promenaden mot entrén. Precis utanför ingången möter jag en av Glenns läkare. Han tittar på mig, känner igen mig eftersom vi setts så många gånger tidigare, och vänder sedan blicken mot marken utan att göra den minsta kraftansträngning till en hälsning. Det var då jag förstod att fläkten var igång, och att skiten hade hamnat i den, på riktigt.

Jag hann nog inte tänka så mycket förrän jag befann mig i ett litet rum för anhöriga till sjuka. Där satt mamma, pappa, Jhimmy och Glenns flickvän Tina, storgråtande. De exakta orden kan jag inte minnas, men min gråtande mamma bara skrek ut att Glenn nu var död. Ännu ett anfall hade gjort besök, men denna gång orkade inte hans kropp stå emot utan gav helt sonika efter. Så mycket stryk som den kroppen tagit medförde, trots att körkortet tydligt visade att han var 19 år, att hans kropp var som en slutkörd 90-årings.

Min exakta reaktion minns jag inte, men jag kan komma ihåg att jag funderade över min och Glenns brorsrelation och att jag på något sätt kände mig mindre ledsen över det som hänt, än vad mina föräldrar gjorde. Medicinerna han åt bidrog med den fantastiska egenskapen att han ofta var elak och blev arg. Det är först nu jag kan förstå och förlåta honom för det, eftersom det egentligen inte var han som förstört allt, utan medicinerna, men det är tufft för en tonåring att tänka på det sättet. Jag tänkte på de där tråkiga dagarna med brorsan, där i väntrummet, men tänkte också på de bra dagar vi haft tillsammans de senare åren av hans liv, även om de inte var så många. Vi gillade att träna båda två, och minns hur vi stod där i Badhusets gym och slet i vikterna. Jag tänkte också på den tur jag fick med honom några dagar innan, när han körde sina forna klasskamrater runt i De La Gardies karneval, och kände mig glad över att vårt sista minne tillsammans i alla fall var glatt.

Vad som mer sades i det rummet minns jag inte ett uns av, och jag har heller ingen uppfattning om hur länge vi satt där. Men den slutgiltiga frågan kom, och den glömmer jag aldrig; "Vill du se Glenn en sista gång innan vi går?". Jag sa direkt nej, då jag inte förstod vad det skulle bringa för gott. Samtliga gick ut i korridoren. Alla utom jag gick till vänster, då de skulle säga farväl till brorsan. Men jag drog mig mot höger, stannade, ångrade mig och rusade till de andra. Jag gick in i rummet trots att 49% av min kropp sa att jag inte skulle göra det, och jag minns hur han låg där, blek och utan liv. Synen kunde jag hantera utan några större problem, men när jag förde min hand mot Glenns och kände den stela kalla huden som mötte min drabbades jag av panik och rusade ut därifrån. Jag klarade det inte.

Resten av den dagen har jag inte så många minnen från. Vi åkte hem, gick över till mormor och berättade, samt att jag drog ner till min kompis Per och talade om vad som hänt. Dock satte jag mig på mopeden och drog mig ner mot Trässberg där Glenns absolut bästa kompis Morgan bodde. Ingen i vår familj ville ringa och berätta, utan helt enkelt tala om vad som hänt öga mot öga. När jag väl kom fram var inte Morgan hemma, men lillbrorsan Pierre och föräldrarna tog emot mig. Be mig inte försöka återskapa minnen från detta besök, för det har jag inga. Det jag minns var att jag tyckte det var tråkigt att Morgan inte var hemma, och att hans föräldrar fick lämna det ledsamma beskedet när han väl kom hem. Där efter då? Troligtvis gjorde jag som alla andra dagar när natten nalkades: Jag gick och lade mig och vaknade nästa dag, precis som alla andra gör alla andra dagar.

Det finns mycket att skriva runt det faktum att Glenn gick bort enbart 19 år gammal, att mina föräldrar förlorade en son, att Jhimmy och jag förlorade en bror, att Tina förlorade sin käresta och att Morgan förlorade en vän, men… Det var enbart denna dag jag ville skriva lite om, då det är den som ständigt återkommer till mig. Du som läser detta och har minnen av honom får gärna skriva ner några händelser och anekdoter i kommentarsfältet, då jag vill att detta inlägg ska föra minnet av Glenn in i den moderna tiden, och lagra det så att min dotter och hennes dotter kan läsa om honom. Livet gick vidare, för oss alla, men det trodde vi kanske inte där och då att det skulle göra. 23 år har passerat nu, och det värsta som kan hända är att vi som minns honom glömmer.

Varmt!

Att försöka skriva något om händelserna här, på ett Rhodos som är precis hur varmt som helst, är jag rädd för att det ska tendera till snudd på liknelse till "En kos dagbok". Det går inte röra sig dagtid. Trots det kastade vi oss in till Rhodos stad igår och försökte turista så gott det gick, men det går som sagt inte röra sig i värmen.

Vi tog buss från en hållplats strax utanför hotellet och väl framme i centrum drog vi oss mot stranden. Innan vi hann dit lyckades Alice vinna ett fantastiskt pris från någon researrangör vi aldrig hört talas om, och även om jag var sugen på att åka dit och jävlas slutade det hela med att vi stannade kvar på den plats vi först landat. Stranden vi låg på var helt okej, men det hela kändes mer som en förmiddagssession av den stundande nattaktiviteten, då det mest var flashiga brudar och "heta" italienska snubbar på plats, som bara väntade på att de turistande skandinaverna fått i sig en smula alkohol. En kortare stund låg vi där för att sedan bege oss mot centrum och det beryktade Old Town. Visst var det fint innanför murarna, men vem orkar njuta av det när svetten fullkomligt sprutar ur porerna för varje steg man tar. Vi tittade lite i affärer, Alice gjorde en fiskrengöring av fötterna och sedan siktade vi mot en båttur hemåt, med mellanlandning i Faliraki. Kvällen var därefter till sin ända, och sömnen smög sig på, efter det att Emma i sedvanlig ordning fått sig ett dopp i hotellets pool.

En tanke som slår mig när jag vandrar runt i butikerna här är att säljarna håller sig ganska neutrala. Jämfört med Turkiet där alla drog en in i butikerna och skulle göra affärer accepterade Grekerna att man inte var sugen på att handla något, men var ändå trevliga hela vägen fram tills det att man lämna butiken. Dessutom verkar piratkopiorna av kläder vara av bättre kvalisort här, men jag köpte ändå inget.

Och, bara för sakens skull, måste jag ändå påpeka att tankarna under dagens strandbesök gick till min vän Yoan Goudelis (halvgrek). Svårt för utomstående att förstå, men ändå kan jag föreställa mig Yoans tankar om han varit med på plats på stranden under denna dag, då det inte var mindre än två lesbiska par som solade topless och kelade i vattnet. Interna skämt gör sig sällan i publika forum, men när man tänker på en människa ska man säga det.

Nej, jag klagar inte på det faktum att vi har en fantastisk solsemester, men... På lördag smäller det. Min gode vän Jochen Klug och jag drar oss till Göteborg för att få avnjuta en 3D-konsert med Kraftwerk. Konsert med tyskar i Göteborg, i sällskap med en tysk från Lilla Edet. Peace, broder!

Emma fotograferar favvo-föräldrarna

Alice fiskar efter rena fötter

Båtresa från Rhodos stad till Faliraki

Emmas nyfunna vän, Alisa

Favvo-frun

Grillad fisk till lunch

Pool fun!

Snyggare än detta blir man inte med en Heineken

På väg till stranden

"Vår" strand sedd ovanfrån

Old Town

Sista doppet för kvällen

Falleri, fallera, Faliraki

Med rädsla för att det ingen sommmar skulle bli bokade vi en billig restresa till Rhodos. Detta var inget som var planerat i vår budget, men med tanke på mitt nya jobb och den tid som kommer att krävas av mig framöver tyckte vi ändå att vi skulle ha lite kvalitetstid tillsammans innan mitt jobb på Skye börjar på allvar.

I vanlig ordning innebär restresor sämre restider, så vårt plan lämnade Arlanda 21:05 på fredagskvällen. Vid ett-snåret lämnade vi Källby och styrde mot Stockholm, och min plan för dagen var att inte häva i mig så mycket kaffe, så att jag lätt och enkelt kunde somna på planet under den ca fyra timmar långa resan. Det fanns inte en chans att jag fick en blund i ögonen. Trångt var det och trots tröttheten som hängde över mig kunde jag inte komma till ro och somna in. Väl framme på hotellet, efter en kort och fartfylld resa med transferbussen, kunde vi landa i vårt rum, och klockan var då strax över tre på natten. Samtliga av familjens medlemmar struntade i allt vad uppackning och dylikt hette och kastade oss i sängarna, helt utmattade. 03:30 kollade jag på klockan sista gången, och sedan låg jag nog vaken i en timma innan jag fann inre ro och kunde somna.

Klockan 09:00 ringde min klocka, och då hade Alice redan gått upp och börja packa ur våra resväskor, medan Emma och jag låg utslagna kvar. Vi pallrade oss ner till restaurangen och intog den kontinentala frukosten, och direkt efter det styrde kosan mot närmsta strand. Det finns några stränder runtom vårt hotell här i Faliraki, men vi valde ändå att börja med den som låg närmst: Ladiko. Kanske inte världens bästa strand för att vara Grekland, men ändå ett helt okej tillhåll om man vill få fin utsikt över havet och några sköna dopp. På plats vid Ladiko passade vi även på att ta lunch innan vi drog oss tillbaka till hotellets pool. Jag åt någon form av moussaka som smakade sådär, men ölen till den var väl helt okej.

Tröttheten till trots tog vi ändå framåt kvällningen en taxi in till Faliraki centrum. Inte för att det fanns så mycket att hämta där, men vi kände ändå att vi behövde handla lite småprylar till vårt hotellrum, samt äta. Restaurangen för kvällen blev TGI. Helt seriöst vet jag inte vad det står för, men det kändes som en lam kopia av Fridays, fast utan Friday. Trötta drog vi oss tillbaka till hotellet för att dra ett parti yatzy innan vi i horisontellt läge fick avnjuta rummets luftkonditionering, och sluta våra ögon.

I dag har inget hänt. Vi har varit vid poolen hela dagen, och även tagit lunchen här. Summeringen än så länge är att vi hamnat på ett riktigt fräscht hotell, sett till de pengarna vi betalade. Nej, det är ingen resort, men det är hemtrevligt. Rena rum och trevlig personal räcker långt. Nu ska vi fortsätta njuta av värmen. Peace!

Vin på flygplatsen är obligatoriskt

Tired travelers in transfer...

Första ölen på plats blev en Alfa

Tack vare bordsduken kan vi visa Emma vart vi är

Den lokala moussakan

Emma bara vägrar att gå ur poolen.

Thank God It's... vad?

Fler Yatzy-partier lär det bli...