Kalajs!

Tack alla för att ni kom, och hade med er så fina presenter! Må vara meningslös video att slänga upp, men vi får se det som ett test.

Kvaliteten är usel, men Blogger har sina begränsningar...

Bormanns 50-årspresent till Führern

Även om andra världskriget är en gigantisk händelse i historien har jag tröttnat på alla dokumentärer om Hitlers hantlangare och alla dessa förbenade filmer vilka skildrar delar av detta krig. Oförskämt, ja, men jag är mätt. Dock fann jag besöket på Kehlsteinhaus en smula intressant. Trots att hela bygget är turistanpassat och att det ursprungliga inte längre finns så mycket kvar av kände jag historiens vingslag fläkta förbi mina kinder. Denna post är inte tänkt att innehålla så mycket text, utan istället få vara en plats där delar av mina foton finns från detta besök.

Som ni märker är systemkameran undanstoppad. En och samma uppsättning via Hipstamatic, samt två panoramabilder, via telefonen. Är det jag som gör något fel, eller förskjuter Hipstamatic bilderna något åt vänster? Jag får kompensera genom att ta fotot något för mycket åt höger för att få det centrerat, vilket som ni märker misslyckas ganska ofta. Men, det kanske är en del i att det inte får vara perfekt...

Välkommen till mitt hem!

Mitt hem står i princip öppet för alla, och då det är så öppet ser jag att de som kommer till mig inte är mina gäster utan ska känna sig som hemma. Mitt hem är så organiserat att det finns något som passar alla, och är det så att någon är hungrig eller har ont om likvida medel så sätter jag i mitt hem undan delar av min inkomst så att jag på det sättet kan dela med mig till de som har det sämre.

Jag tycker det upplägget fungerar riktigt bra. De flesta är tacksamma och uppskattar detta upplägg, då det skapar möjligheter för mina gäster att helt enkelt få det riktigt bra hemma hos mig. Tack vare att mitt hem är öppet lär jag mig också mycket, då mina gäster har väldigt bra saker att tillföra till hushållet.

Visst är det klart som korvspad att mitt hem kanske inte alla gånger är som det hem du tidigare kom ifrån, men det löser vi enkelt genom att ge, ta och anpassa oss till varandra. Jag har också full förståelse för detta, så känn ingen stress över att du ska vara och bete dig på något speciellt sätt när du är hemma hos mig. Var sak har sin tid.

Jo, förresten. Jag vill uppmana mina gäster att på ett sansat sätt framföra sitt missnöje om något gått fel. Vi tar ett snack om det helt enkelt, då jag inte vill att du som gäst ger dig på och förstör materiella ting för att visa ditt missnöje, för då blir jag besviken. Om så ändå är fallet bryr jag mig inte om du har bott i mitt hem hela ditt liv, eller kommit in efter att tidigare bott någon annanstans. Du måste räkna med repressalier. Jag försöker göra mitt bästa för att visa tacksamhet över att just du valt att komma till mig, och det enda jag kräver är lite tacksamhet tillbaka.

Så... Välkomna!

Dear diary...

Det perfekta inlägget. Att med endast 140 tecken formulera en tanke eller en åsikt som flera läser, och dessutom kanske retweetar. En retweet, vilken kanske leder till att någon annan retweetar den i sin tur. Vilken lycka! Tänk att också samtidigt göra ett inlägg på Facebook som jättemånga kommenterar och gillar, så att du hamnar överst i den lista dina vänner ser när de kollar de senaste inläggen.

Den perfekta kommentaren. Du sitter bland vänner och formulerar kort och koncist en tanke eller åsikt som dina vänner sedan berättar när de möter andra vänner i sin andra vänskapskrets. Vilken lycka! Tänk också att i samma skara säga något annat smart, och sedan bevittna hur elva personer gör tummen upp, och de övriga inte kan hålla sig utan de pratar i mun på varandra för att kommentera och ha åsikter om det du precis sagt.

Engagerar man sig inte i någon av ovan nämnda sociala medier har man inte koll på läget, that's a fact. Men då får jag väl leva med det, för jag orkar inte längre.

Over and out!

86 400 sekunder - Inte mer, inte mindre.

Jag ska skriva mer inlägg på bloggen. Har ju tidigare sagt att jag ska skärpa mig, men nu ska det banne mig bli av. Dagligen kommer jag på saker att skriva om, och jag har från flera människor fått beröm för mitt skrivande så vad är det jag väntar på? Jag älskar ju att skriva, så inlägg på bloggen bör ju skapa en viss form av glädje inombords. Så, nu ska jag på kvällar och lediga stunder skriva mer här. Jag lovar!

Jag ska ta tag i mitt fotograferande. Har ju köpt på mig helt okej prylar att fota med, och jag har små projekt i mitt huvud jag skulle vilja få ut, så det är ju bara att börja. Kanske rentav gå tillbaka till någon form av riktiga editeringsverktyg, som CS eller Elements, och verkligen lägga tid på att få ut det mesta av mina bilder. Kanske nu också passa på att fotografera och dokumentera min vistelse i Oslo och göra det till ett mindre projekt. Så, nu ska jag på kvällar och lediga stunder ägna mig åt fotograferingen. Jag lovar!

Jag ska ta tag i min träning. Har precis köpt ett årskort på Friskis & Svettis, så nu är det dags att göra slag i saken och förbättra hälsan. Ska försöka komma iväg på några motionspass och samtidigt styrketräna för att bibehålla anständig kroppshållning och muskulatur. Tyvärr finns inte F&S i Norge, och då det är jättedyrt att träna där får jag helt enkelt fokusera träningen så att den utövas torsdag-söndag. Så nu ska jag på kvällar och lediga stunder se till att komma i form, och verkligen komma iväg och träna.

Jag märker att jag "ligger efter" vad det gäller film och TV-serier. Även om det är mycket skräp som kommer ut på båda fronter måste jag ta tag i detta och verkligen förkovra mig i de serier värda att ödsla tid på. Mina vänner tipsar mig om allt jag måste se, och känner att jag har mycket att hämta igen. Så, nu ska jag på kvällar och lediga stunder lägga tiden på att komma ikapp vad det gäller rörliga bilder.

Jag måste lägga några extra timmar på jobbet per vecka. Mitt mål är att jobba 40 timmar per vecka för att på så sätt jobba för att överleva och inte tvärtom. Men, nu är jag ju strax delägare (om än inte mer än med 2%) i bolaget så det vore kanske bra att ge det där lite extra och bidra med de där sista timmarna som faktiskt ger bra med pengar på sista raden. Så, nu ska jag på kvällar och lediga stunder ägna fler timmar åt arbete, för att göra kunder mer nöjda och öka vinsten i bolaget.

Jag måste sätta mer fokus på Emma. Visst umgås vi en hel del, men jag vill verkligen göra fler saker tillsammans med henne, och då bara vi två. Bio är något som funkar för oss båda, men jag har också tänkt introducera henne i biljardens värld, för att se om kanske det är något för henne. Sedan vill jag också vara med när hon bygger Lego, dansar, spelar fotboll och spelar teater. Så, nu ska jag på kvällar och lediga stunder ägna mer tid åt Emma, så att vi får mer kvalitetstid tillsammans.

Jag måste lägga mer tid på huset. Inte för att det på något sätt rasar ifrån oss, men jag har mycket att lära och borde kanske försöka uträtta mer själv, eller snarare våga uträtta mer själv. Kanske ändå ska tapetsera vardagsrummet själv, och lägga in den planerade heltäckningsmattan. Sedan är ju också våren kommen, så lite tid bör jag också spendera på det som måste tas om hand på utsidan. Så, nu ska jag på kvällar och lediga stunder ägna mer tid åt att fixa här hemma.

Jag måste ta tag i golfen under 2013. Det får absolut inte ligga på en för seriös nivå, då jag insett att jag då rakt inte är någon bra golfare, men jag vill ändå komma iväg på några rundor men kompisarna. För det krävs ju lite träning, vilket innebär att jag måste ge mig iväg till närmsta driving range, samt träna på mitt närspel. Så, nu ska jag på kvällar och lediga stunder se till att det är golf som gäller för hela slanten.

Jag måste umgås mer med mina vänner. Inser ju hur viktigt det är när jag idag tog ett snabb-besök hos polaren Per och höll på att inte komma därifrån. (Varför kan ingen av oss sluta att prata?). Nerdcamp och whiskyträffar måste ske oftare, samt att jag måste se till att jag kollar mer på film i goda vänners lag. Så, nu ska jag på kvällar och lediga stunder ägna mer tid åt mina vänner.

86 400 sekunder är det på ett dygn. 28 800 av dem måste jag lägga på mitt arbete, plus att snittet för mina resor i veckan ligger på 5 760 sekunder per dag. Ett måste för att överleva är också sömnen, vilket leder till att 25 200 sekunder spenderas med slutna ögon. Så, på övrig tid planerar jag att göra allt ovanstående. Eller? Kan jag inte bara strunta i alltsammans och inte göra någonting? Viljan och stressen över att göra allt ovan nämnt leder i åtta fall av tio till att jag inte gör något av det. Varför blir det så?

Jag kommer att sluta i en stuga i skogen, med enbart ström och WC. Och en livslång prenumeration på Valium.

Welcome to M.I.A.M.I.

Vi har varit på plats i Miami sedan måndags natt och saker och ting rullar på. Tisdagen startades med en lyxigare frukost på ett ställe som ligger längs South Beach, och det var så pass bra att vi då rakt inte kan fortsätta äta där om vi önskar ha pengar över till annat. Då det faktiskt var ganska kallt för turister i shorts och t-shirt nöjde vi oss med en kort promenad längs den fantastiska stranden för att sedan käka gott och strosa omkring i affärer. Utbudet av butiker är inte helt förvånande smått fantastiskt, även om det klassiska konceptet med hundra butiker som säljer samma neonfärgade t-shirts finns utspridda med jämna mellanrum även här. Själv nöjer jag mig med att leta runt efter t-shirts med roliga tryck, som jag kan stå får och som jag gillar (inte tryck som ”I’m in Miami Bitch” och ”Fuck me”). Även om kvällarna är helt fantastiska, då Miami Beach vaknar till liv, går det inte sträcka på det hur länge som helst med en åttaårig dotter. Går det för långt börjar hon längta hem, och främst då till sin minihamster ”Smulan”.

Onsdagen användes till att köra ett klassiskt turistkoncept med ”The Big Bus” som går runt i princip alla roliga områden. Den tar en tur runt Miami Beach, men om så önskas kan man styra kosan mot innerstan och områden runt dess kärna. Vi åkte med och hoppade av i Little Havanna. Väl där konstaterades det att även detta område inte helt otippat var turistskadat och att det inte fanns något speciellt att hämta. Jag passade på att få en rakning och trimma till skägget på en Barber Shop, och sedan käkade vi på något burritos-place. Efter en mojito, i väntan på bussen, drog vi oss ånyo över bron till vårt hotell för en soft kväll med god mat. Måste även tillägga att jag gillar turistkonceptet. På ett effektivt sätt får man se hur mycket som helst, samtidigt som man får information om saker man annars aldrig hade fått ta del av. Töntigt tycker somliga, effektivt tycker jag.

Gårdagen var Emmas dag och när hon får välja gör hon det enkelt. Även om hotellets pool är för kall för att bada i var det ändå där hon ville tillbringa sin dag. Visst hoppar hon i emellanåt, men nöjer sig också med att sitta och rita, spela på sin iPad och leka med diverse prylar hon har med sig. Alice låg vid hennes sida och solade medan jag smet iväg till grannhotellet och tog en öl, för att där få kontakt med omvärlden, då trådlöst nätverk av värde inte går att få här på vårt hotell. Efter det smet jag ut och tittade i butiker efter intressanta prylar, och när jag gått en bit märker jag hur stilen i butikerna ändras, och musiken längs området går från kommersiell tracks-house till klassisk art av samma stil. Det enda jag kunde tänka på var hur mycket Micke Klasson hade trivts här, bland alla vinyler och riktiga DJ-prylar. Så om du läser detta Micke vet du vart de sparade resepengarna går nästa gång (Gonna take you to a place I know you wanna go…).

Kvällen avslutades med bio, och filmen ”OZ” i 3D. Spänningen ökade lite under filmen när brandlarmet gick, vilket ledde till information om att det var falskt alarm och filmen fick spolas tillbaka 20 minuter. Emma drabbades, inte helt otippat, av panik när lampor började blinka och en förinspelad röst skrek ut något hon inte förstod. Men, slutet gott, allting gott.

Just det. Tatuering var det ja. Det finns en hel del studios som löser sådant här och jag har varit inne i en del av dem. Om jag kan finna ett motiv jag gillar kanske det blir så att jag gaddar mig, men det hela är ju smått olämpligt då jag inte får vistas i solen eller bada efteråt. Men, bara för sakens skull vore det kul att ha gjort en tatuering på Miami Ink.

Enligt almanackan är det fredag just denna dag, och på schemat står en resa till down town Miami igen. Denna gång ska vi försöka få se lite mer av staden och vad den har att erbjuda. Vädret börjar repa sig, och vi kände under promenaden hem från biografen igår att kvällarna inte längre var så kalla. Vi hoppas därför på en härlig dag med sol, värme och solskyddsfaktor 50.

Från down town

Gatan bredvid vårt hotell

En mörkhyad Anundi i Little Havanna

My girl

My girl

Peace out!

The trip continues...

Det känns som att tiden rinner sin väg och att fokus inte direkt ligger på att uppdatera här, då jag på kvällarna är väldigt trött. Dock börjar semesterrutinen sätta sig nu efter två dagar här på Miami Beach, så skärpning utlovas. Jag får helt enkelt börja från där jag slutade, i Deer Park Illinois.

Lördagen är kommen och vi sätter oss på tåget vid Barringtons station och far mot Chicago. En heldag är planerad och då jag aldrig befunnit mig i en stad av denna storlek ser jag fram emot mötet med ”my kind of town”. Som turist av värsta sorten kliver jag fram längs gatorna och förundras över hur stort allt är, och hur höga alla dessa byggnader, vilka jag tidigare bara sett på film, verkligen är. Vi tar en tur och ser på den gigantiska metallbönan vid Cloud Gate och efter det hoppar vi in i en taxi vilken leder oss till Navy Pier. Visst är det fint ute vid hamnen, men samtidigt är det väldigt kallt och de butiker som finns där innehåller bara en massa krafs. Bortsett från Comics-butiken vi hittade på en sidogata besökte vi nog bara de affärer som Emma ville gå in i, vilket innebar alla butiker som visade barnkläder i skyltfönstret. Så, summerar man detta storstadsbesök hände det inte speciellt mycket, men detta var inte heller något jag krävde. Helt enkelt trivdes jag bara med att vara där och få känna på lite big city life.

Det mest fantastiska med helgen som varit är ändå familjen Laroussa, vilka inte tvekade en sekund på att ta hand om oss under vårt besök. Alice arbetade som au-pair hos dem för femton år sedan, men det rådde ändå ingen tvekan om att det var hos dem vi skulle bo och inte på något hotell. Jag trivdes helt fantastiskt bra med att sitta i deras kök och prata om allt som gäller USA och hur de ser på den rådande ekonomin, samt deras åsikter om den sittande presidenten. Inte heller hos dem hände det speciellt mycket, men det vi gjorde fyllde ändå mina behov. Ken och jag drog en film och drack några öl medan tjejerna var i stallet, vi besökte ett köpcentra och såg oss omkring i området. Vår kära lilla Emma hängde med Alex (11 år) och tillbringade större delen i vardagsrummet framför TV-spelet, och där visades tydliga prov på hur väl barn kan kommunicera trots språkliga förbistringar. Visst kan Emma några ord och fraser på engelska, men kanske inte tillräckligt för att köra split screen på Minecraft.

I den taxi vi tog till flygplatsen i måndags grät Emma över att hon var tvungen att lämna Alex och resten av familjen. Den värme familjen spred under vår vistelse satte helt klart sina spår i oss alla, men… Nu var vi på väg mot värmen! Mot O’Hare och Miami Beach!

Lunch på Rainforest Café